Min tid som mobbad

Tänkte berätta om att även jag har blivit mobbad i yngre ålder och i nutida ålder.
Oftast kanske inte det var så uppenbart för omvärlden. Det var först i sexan jag blev mobbad på riktigt! På ett sätt som kändes och det gjorde så att gå till skolan var det värsta jag visste.

Länk

Jag hade något inom mig som gjorde att om någon av mina klasskompisar eller vänner var taskiga eller gjorde mig utanför eller någon av mina vänner så var jag lite taskig tillbaka. Klart att dem tog sig illa vid. Dem samlade senare ihop sig och bestämde att nu är det VI. Så ena sekunden hade jag massa roliga och underbara vänner, nästa sekund stod jag där ensam. Jag hade några olika som ställde upp ibland. Men dem vågade knappt. Det för då kanske dem skulle bli lämnade med mig och inte få komma ”tillbaka” till gänget. Det ledde till att jag blev ensam och utfrusen. Killar och tjejer i klassen även andra klassers åldrar ville inte veta av mig. Det var så JAG kände. Under denna period funderade jag helt allvarligt på att rymma hem ifrån och jag hade väldigt stark vilja att avsluta mitt liv. Sorgligt att tänka på idag men det är den grymma sanningen.

Jag har personligen ingen aning om varför det blev som det blev. Men jag tror att jag kanske behandlade några av dem illa och att jag var en dålig vän. Eller att det blev lättare utan en (mig) som ville bestämma och tycka till. Så genom att frysa ut mig, blev dem av med mig. Det fungerade. Grupptrycket gjorde att det fortsatte. Mådde väldigt dåligt och ville så klart inte vistas runt dem. Jag blev ett flertal gånger tillsagd att jag till exempel; hade fet rumpa och att jag hade stor näsa m.m. Saker som JAG mådde väldigt dåligt av. Ibland kunde mina skor ha kastas ut på skolgården.

Jag vet inte heller om allt detta uppkom på grund utav avundsjuka. Jag var rätt populär bland killar och kompisar ett tag. Det gjorde så att vissa önskade att dem också hade det så. Jag kanske syntes och gillades för mycket. Det finns många som har en makt position som har stora problem med det. Så genom att trycka ner mig, försvinner där också den självkänsla och det självförtroende jag utstrålat. Det som gjorde mig attraktiv finns inte längre kvar. Min livs glädje försvann ju!

Jag pratade med min lärare som fanns där för mig och berätta snälla och peppande saker tillbaka. Det för att hjälpa mig, jag tror att det var den delen som fick mig att orka. Sedan att jag faktiskt hade en vän som brydde sig om mig. Något jag bär med mig än idag! En rast jag då var så ledsen att jag satt kvar ute och grät när resten av klassen börjat. Då kommer hon ut och pratar och hjälper mig in! Det gjorde allt hela mitt liv. Kommer alltid bära med mig det!

En av mobbarna slutade aldrig även fast freden mellan resten la av så blir jag nedtryckt än i dag utav honom. Jag vet att han är ynklig själv och att han använder mig då det gånger han vill känna sig större och coolare. Förr när han gjorde det tog jag otroligt illa vid mig. För det pågick VARJE dag. Men i dagens läge kan jag ta det, för jag vet varför och så träffar jag honom inte lika ofta. Han ger mig ofta skit när jag försöker säga åt honom för någon annan skull han trycker ner! Sån har jag alltid vart!

I gymnasiet har jag också vart utfrusen och ensam. Det är något jag inte känner för att gå in på eftersom att det är något som var väldigt jobbigt och som jag fortfarande bearbetar.

länk

Så mitt skal kanske är starkt och tufft men in under där finns det en tjej som egentligen bara vill synas, älska och att vara älskad. Vem vill inte det?

Kramar Sandra